kinnekullebanan-1400

Kinnekullebanan

Nu har äntligen projektet ”Unga berättar historier i ord och bild längs Kinnekullebanan” kommit igång!
Flera klasser är jobbar nu med sitt berättande som slutligen kanske hamnar på Prismavg.se där en ny bana börjar ta fart, nu digitalt istället för på räls. Kinnekullebanans räls, som i del var klar 1877, expanderar nu med denna digitala bana med start 2021! Vi tjuvstartade redan i våras med att bjuda in Hällekis skola i projektet. Här nedan berättar vi om deras möte med historien på Kinnekulle.

Det går en gammal väg där mången människa trampat, där hästar dragit kalksten och lastbilar rullat med tunga laster ner mot hamn. Nu ses den som smal och snirklig och inga fina bilar vågar åka där och inga stora bussar. Så barnen som kommer från Hällekis skola, barnen som tjoar och ropar de kommer till fots uppför baken i värmen 3 juni 2021. De är på väg tillbaka i tiden en stund, upp för backen dit vägen tar slut. Vi börjar med ett besök hos familjen Andersson 1940.

Ett rum och kök för mor och far och 10 barn, kan ni tänka er? Vilket stoj och larm. Inget eget rum, men en natur att vara i, en natur att vila i när dagen blir för tung. Barnen fick hjälpa till, mycket både i jobb i och utanför hemmet. Några tog tjänster som piga och drängar på gårdar och herresäten, de andra små fick bidra hemma. Bland annat genom att plocka fallved till den lilla lilla braskaminen till värme och matlagning. Familjen hade ingen egen skog, därmed ingen ved att hugga. Små pinnar i naturen fick samlas in.

– Vill ni hjälpa till?

Och barnen 2021 sprang ut i skogen och samlade en fin stor hög utanför stugan.

– Så bra! Tack ska ni ha.
– Vad hjälper ni till med hemma?

Barnen berättar hur de hjälper till hemma, passar småsyskon, diskar, tvättar, klipper gräset, viker tvätt och städar sitt rum. Ja har man ett eget rum är det ju viktigt att hjälpa till och gör det fint, hålla ordning.

Det fanns en uppfinning som slog igenom i Sverige på 1950-talet, något som kallades för husmoderns bästa vän. Kan ni gissa vad?

Förslagen haglar, men lite hjälp på traven behövs. Vad ser ni på strecket där borta?

– Just det, tvättmaskinen.

1950 var det 8% av den Svenska befolkningen som hade tillgång till tvättmaskin och 1965, 15 år senare, vart det hela 90% som hade den möjligheten.

I detta lilla torp har det aldrig funnits en tvättmaskin, här fanns ingen el och inget vatten. Fru Andersson med hjälp av barnen fick tvätta för hand i Vänern eller i stor tvättgryta på gården. Men så tvättade vi inte så ofta heller, vi var lite skitigare, men också miljövänligare. Ibland kanske det skulle räcka att vädra och skrubba bort en fläck även idag.

– Kan ni hjälpa till att ta ner tvätten?

Nu var det dags att besöka Herr Andersson nere vid Råbäcks Mekaniska stenhuggeri nere i hamnen. För att komma dit behöver vi precis som kalkstenen ta oss ner för berget. Stenen som bröts för hand här uppe i olika stenbrott. Kalksten i rött och grått. Inne i skogen kan man gå vilse när guiden missar stigen. Så kan det gå, men det blir ett äventyr att gena över tomten vid ett annat litet torp. Vart hamnar vi nu?

På väg ner upptäcker vi saker, allt från USA kl 3 (Urberg, Sandsten, Alunskiffer, Kalksten, Lerskiffer och Trapp) men också dynamit, räls för vagnar som fraktade sten och mycket annat. Vagnar som fraktade sten och en död näbbmus.

Väl nere blir det saft och bullar och alla fick se de vagnar som rullat ner med sten och bränd kalk till hamnen. Vi balanserar på rälsen in i verkstaden. Här tar vi del av berättelser om maskiner som hjälp människan att bearbeta stenen till det som önskades. Mycket arbete skedde också fortsatt för hand. Här tillverkades allt från gravstenar till diskbänkar, trappor och byggstenar.

Vilken hög byggnad i Lidköping är byggd med kalksten härifrån?
Precis! det stora fina gamla vattentornet.

Nu är Råbäcks hamn en plats för vila, semester och bad. Förr låg här en industri, Råbäcks mekaniska stenhuggeri, med hårt arbete för varje arbetare. Deras erfarenhet och kunskap om kalksten gav deras lön. Det var långa arbetsdagar och dåligt betalt. Det fanns inte heller några bra arbetsskydd. Denna vackra plats var en gång hård och slitsam, svårt att förstå nu. Även om verkstaden är sig lik, men nu vilar här ett lugn. Vi avslutade med att kolla på bilder om hur det såg ut här för 100 år sedan.

Barnen tyckte det var tur att deras buss kom ner för backen och kunde hämta upp dem, benen var trötta och solens varma strålar ganska utmattande. Kanske någon somnade i bussen på väg tillbaka till Hällekis skola? De slapp i alla fall gå som unge Herr Andersson fick göra när han skulle till Hällekis, han hade varken cykel, bil eller busskort.