Annat var det när Göta älvs vatten en gång forsade fritt och våldsamt i fallfåran bakom fördämningen, med vattendroppar som for omkring och gjorde luften alldeles fuktig. Och med ett brusande och dånande som hördes på långt håll.

Kraften i det vattnet var själva orsaken till att först kvarnar och sågar, senare industrier och till sist vattenkraftverk för elproduktion hamnade här.

Tillgången till vattenkraft gjorde att man ända sedan 1400-talet malde mjöl och sågade virke här med hjälp av vattenhjul som tog kraften direkt ur vattnet för att driva kvarnar och sågar.

På 1800-talet ersattes det lilla kvarn- och sågsamhället med fabriker med stor bredd i utbudet. En fabrik tillverkade sågblad, en tillverkade olika produkter av järn och var ett så kallat järnmanufakturverk. Här fanns också textilindustri, en fabrik som tillverkade tjockt ylletyg (vadmal). Kanske har du hört uttrycket ”stampa vadmal”? Det gjorde man här.

När de båda stora vattenkraftverken Olidan och Hojum byggdes under första halvan av 1900-talet förändrades området i grunden. Fallen tystnade och i detta tidigare industriområde har det därefter handlat om elproduktion – och turism!

Det beständiga med platsen är ändå vattenkraftens betydelse för samhällets och inte minst Trollhättans utveckling. Kraften i vattnet är själva anledningen till att Trollhättan under 1800-talet växte från ett litet och fattigt samhälle, till en stad i början på 1900-talet.